Grabbigheten..

Så här nattetid dök TSKNAS (dvs podcasten, Till Slut Kommer Någon Att Skratta) upp i mitt lilla huvud. Innan TSKNAS hade jag ingen aning om vad en podcast var.. Efter varje Musikhjälpen har mitt behov/begär av radio alltid tagit fart men aldrig riktigt avtagit. Då jag inte äger någon radio och inte känt att lyssna på radio via datorn känts som en skön lösning (sen att Vakna med the Voice suger ska jag väl inte ens behöva säga?!) så hittade jag småningom podden, vilket var den bästa lösningen någonsin, att ladda ner det till ipoden och lyssna i sängen, på bussen, where ever. Älskar känslan att nästan brista ut i gapskratt bland folk på stan, att skrocka för sig själv och ja, alla som känner mig vet att jag gråter så fort det blir liiite för roligt. Åh, jag älskart!

Nu lite mer specifikt varför jag älskar just TSKNAS, jag har för få män i mitt liv, sanningen gör ont, hah! Det måste vara största anledningen till att jag älskar dem. Åh grabbigheten *swoon*. Det som alltid får mig att må så där ÄCKLIGT BRA är deras lysande kombination av, ömm.. snusk och hemskheter tillsammans med vett och intelligens. Jag bär på så mkt frustration, jag hatar människor rent genrellt men hos dem hittar jag tröst. Bevis på att det finns människor där ute som jag kan identifiera mig med.

Så varför TSKNAS dök upp i mitt lilla huvud?! Precis innan jag började skriva.. Alltså, bara tanken på att TSKNAS inte kommer att existera inom en kort framtid. Hur ska det gå då?! Hur ska jag då kunna få min veckodos av grabbighet, Petter Bristav?! Jag har ju inte tillgång till fantastiska människor som er!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0